2,5 veckor senare så uppdaterar hon bloggen...Helt ärligt så har det varit svårt att sätta sig ner och skriva, sammanfatta allt som jag gjort än så länge. Dagarna här går så fort och jag hänger inte riktigt med, men efter lång väntan så har jag äntligen satt mig ner och börjat skriva.
Den 9 juli lämnade jag Svensk mark och började mitt äventyr till Fårens land. Nu sitter jag här i vid mitt köksbord i Marton (världens minsta stad) och skriver ett inlägg på min blogg. Jag har fortfarande svårt att förstå att mitt äventyr precis har börjat, att dessa 2,5 veckorna bara är en bråkdel av vad som väntar.
Dagen innan jag skulle åka kom mina finaste vänner på gofika och mys, vi pratade länge om allt och ingenting, jag fick tusen fina saker såsom; böcker, bilder (som nu sitter på väggen i mitt limegröna rum), texter, tårta, smycken, minnen och massor utav kramar, kunde inte blivit bättre. Jag har för fina vänner, så att säga hejdå var en riktig utmaning. Även om jag fortfarande inte förstod att jag skulle åka dagen efter så grät vi alla så tårarna sprutade när jag kramade alla för en sista gång innan jag åkte. Saknar er redan mina cheyor! På kvällen kom hela tjocka släkten förbi och vi åt en sista tacos middag a la famlijen Lantz. Mysfamiljen.
Sedan var det dags att åka, slarvig som jag är så packade jag allt i sista sekund,bara någon timme innan jag behövde börja bege mig mot Arlanda. Pappa och Mamma bara skrattade åt hur det var så typiskt mig, jag har ju bara haft cirka 6 månader eller något på mig att packa. Ner i väskan flög kläder, capot, min stämmare, smink, fotbollskorna, och marabou. Till värdfamiljen blev det en kostaboda ljuslykta (1,5kg av mitt bagage), en osthyvel, massor utav svenskt godis och en bok om Sveriges alla fin fina traditioner (Hälften av dem visste jag som stolt svensk inte ens om att de fanns) Snabbt for vi till flygplatsen, hela familjen insmockad i min Fars bil in till Arlanda och snabbt in för att börja checka in väskan och möta upp några utav de andra utbytesstudenterna.
Väl inne på flygplatsen så sa jag hejdå till hela familjen lite jobbigt var det och jag måste erkänna att jag redan saknar dem massor, jobbigast var nog när min minsta syster började gråta, först då började det bli mer verkligt att jag verkligen skulle åka och vara borta i tio månader. Inga mera kvällsdopp i svenska vatten med kompisarna, inga hungergames hopp på Linneas båt, ingen hotdog efter båten med Marty-Smarty, inga fler mysiga famlije middagar, massor med saker som jag inte kommer att få uppleva på tio månader. Men även om allt detta kändes och känns fortfarande väldigt jobbigt så vet jag att jag kommer få uppleva så mycket spännande och otroligt här på Nya Zealand.
36 timmars flygresa var vad som väntade och mitt äventyr började nu. Först flög vi från Arlanda till Heathrow, där vi mötte upp resten av de Skandinaviska studenterna. Jag träffar min underbara värdsyster för första gången, Aino!
 |
| Här sitter vi på Heathrow flygplats och väntar på att få gå på planet, från vänster Johanna (Sverige), Joanna ( Finland), Aino ( Min finska värdsyster) och Ida ( Finland) |
 |
| Johanna, Joanna och Aino |
 |
Här har vi Maggan och i bakgrunden några andra utav de Skandinaviska studenterna
Från Heathrow fortsätter resan mot Honkong, 11 timmar säger jag bara. Som tur var så hade vi Sånna här filmskärmar som vi kunde använda under hela resan, New girl säger jag bara. NEW GIRL. SCHMIDT.
|
 |
New Girl.
Vi landar på Honkong flygplats och alla kände sig helt döda men lyckan som uppstår när det finns Wifi, haha instagram säger jag bara. Vi var tvungna att vänta här i 5 timmar så Starbucks och tandborstning blev det.
|
 |
| Trött chey efter ett antal timmar utan sömn och sittande i en flygplansstol. HAHA |
 |
| Söta Maggan och Johanna |
 |
| Första bilden av mitt nya hemland, Nya Zeeland mina vänner. |
 |
| Flygplatsen i Auckland |
 |
Mitt Bagage haha
Nu var vi framme i Auckland, därifrån tog vi ett till flyg till Palmerston North där vi sedan blev hämtade med buss för att åka till Masters Hall där vi skulle bo de närmsta dagarna. Ursäkta för dåliga bilder nedan, de är tagna genom ett bussfönster. Tro det eller ej men vi åkte i en Volvo.
|
Stället vi bodde på var kallt och kallt, jag tror inte att någon av oss hade väntat sig sån kyla i Nya Zeeland, jag skulle jämföra vädret med svensk höst. Haha men vi hade det toppen mysigt ändå, alla utbytesstundenterna är underbart snälla och vi hade många roliga stunder, även om de flesta av oss inte kunde vänta tills lördag då vi äntligen fick åka och träffa våra värdfamlijer.
Vi åkte och gjorde massor medans vi bodde i Masters Hall (namnet på huset där vi bodde) till exempel så åkte vi till Pukaha Mount Bruce som är som en sorts djurpark, eller mer ett naturreservat där man kan se Kiwifåglar, ålar, massor med andra djur och sån där kulig kiwimiljö/natur.
 |
| Maggan och Marit (en jättefin tjej från Norge) |
 |
| Aino och Jag whoot whoot |
 |
| Här är en utav de Japanska studenterna som också bodde i Masters Hall. Haha han gillade att få uppmärksamhet. |
 |
| Hela gruppen samlad framför en jätte-kiwifågel, ett fint gäng det där. |
 |
| Här är hela den Japanska gruppen med utbytesstudenter, längst ner till vänster kan ni se en bild på min andra värdsyster, Yuki. |
Fredag den 13:e åkte vi med vår rostiga volvo buss till Gravity Canyon, ett ställe där de har extrema upplevelser så som Bungyjump, flying fox, Giant Swing och liknande. Nästan hela gruppen bestämde sig för att prova på bungyjump, finns det något bättre sätt att påbörja det här året än med bungy?
 |
| Här kan ni se höjden på hoppet, 80m ner i en flodgrejs, inte en djup flod direkt. |
Bungyjump var nog bland det sjukaste, mest häftiga jag nogonsin gjort, adrenalin kicken var brutal. Det bästa jag gjort på länge.
Dagen efter bungyjumpet blev jag och Aino upphämtade av våra host-parents, världens finaste människor, innan jag träffade dem var jag så nervös, något jag var helt i onödan. Just nu känns de som världens bästa host-parents, skrattar och skämtar konstant. Haha det ända jag kan klaga på än så länge är de galet stora portionerna jag får till middag, haha bli inte förvånade om jag kommer hem 30kg tyngre.Som en boll kommer jag tillbaks.
Nu är denna bok haha färdig skriven för ett tag och jag kommer uppdatera mer ofta så att jag slipper göra så här långa inlägg varje gång.
Saknar er alla massor!
Fred Ut, Amigos.
