VÄRDFAMILJ

HERREGUD, MINA VÄNNER DET HAR SKETT! JAG HAR NU FÅTT MIN VÄRDFAMILJ!

New Zealand, Wanganui, Marton 

Jag kommer att bo i en liten stad på landet tillsammans med mina värdföräldrar Annette och Damian dessutom så har jag fått fyra värdbröder! Fyra stycken, kanske blir som bröderna jag aldrig haft. De heter i alla fall Alexander(20), Zach(18), Jake(17) och Joe(14). Jag har precis skickat iväg mitt första mail till dem och kan nu bara vänta på svar. Nu är jag så himla nervös, jag hoppas verkligen att det här rätt familj för mig

Nu börjar det.

Jag har nog inte riktigt förstått hur snabbt tiden går, om 35 dagar säger jag bara.

Jag har börjat tänka lite över det här med utbytesår, egentligen måste du vara galen för att ge dig in på något sånt här, tänk dig 10 månader utan mamma och pappas kramar, småtjafsandet med systrarna, cykelturerna till mataffären, grannens "mys" katter. Om man tänker på allt man kommer att sakna/missa medan man är borta så tror jag att det är svårt att ge sig iväg.

Istället anser jag att man ska tänka på allt kul som kan hända medan man faktiskt är där, tänk på alla nya upplevelser man kan komma att få prova på. Kanske surfa, åka snowboard, äta najs glass, träffa nya människor, ha kiwifågel spaning.

Haha det här blev mer eller mindre ett peptalk till mig själv då jag börjar bli så fruktansvärt nervös! Under hela den här processen har jag varit positiv, bara längtat och längtat men nu när det verkligen börjar märkas att avresan närmar sig så undrar jag över vad fan jag gett mig in på? Har så många frågor, kommer värdfamiljen att acceptera mig för den underliga filur jag är? Finns det möjligheter för mig att träna fotboll där? Kommer jag att får nya vänner? Tänk om jag inte trivs, eller om jag blir hatad?  Även om jag verkligen vill åka så ligger dessa frågor konstant i mitt bakhuvud det gäller bara att tänka att allt kommer bli vad du gör det till. Skapa inte massor utav orealistiska förväntningar om hur din ideal värdfamlij ska vara, vart du ska bo och liknande. Låt istället slumpen avgöra, i det flesta fall så var det faktiskt din värdfamilj som valde dig, någonting måste antagligen lockat dem till att bestämma sig för att låta just dig komma in och bli en del utav deras familj.

Om allting ändå skulle bli knas och ingenting känns bra så går det alltid att byta familj, även om det kan vara krångligt. En sista utväg, men ändå skön att veta att den finns, är att du kan åka hem. (konstigt nog. hehe.)

35dagar sen blir det softlanding camp, känns tryggt att jag ändå har några andra svenskar med mig på resan

Warm Blood

 Nu sitter jag här en måndagskväll och bara bläddrar igenom album med massor utav gamla bilder, herregud vilka fina människor jag har runt omkring mig. Jag har svårt att förstå att jag faktiskt bestämt mig att lämna alle desse fine gossar i 10 månader. Det finns nämligen vänner och så finns det VÄNNER. Vänner är sådana som alltid finns där för dig, underbart snälla människor som alltid får dig att le, tröstar dig om du är ledsen, har mysiga filmkvällar med dig o.s.v helt fantastiska personer helt enkelt. VÄNNER å andra sidan är de människorna som istället för att trösta dig säger åt dig att rycka upp dig, sätter ditt liv i rullning igen, de får dig inte heller bara att le utan de får dig att ligga på golvet och kvida av skratt, ni vet sånt här riktigt "om jag skrattar en sekund till så tror jag att min käke kommer att lossna skratt." VÄNNER kan se i dina ögon om något är fel. Om ni skulle träffas om 50år så skulle ni fortfarande bete er som om det var senast igår ni levde rövare! (schnidigt ordval)

Jag har haft turen att få några sådana riktigt riktiga VÄNNER och jag har ingen aning om hur jag ska överleva utan er!

 Här passar jag på att slänga in ett par bilder från en mys helg med några fina flickor.

Hippiehårgrejsmedmassoravvitablommorpåhej.

Världens Finaste Fanis

LATTE-MINEN - svårslagen <3 

Storstaaan

Hej min underbaring

vacker

This puzzle's falling into place

Nu i helgen har jag tagit det sjukt galet lugnt, dock känns inte som jag vilat upp mig alls trots att jag fick en dag extra ledigt i fredags pågrund av att 3:orna i min skola tog studenten. Åh herre, man kan säga att jag var avundsjuk, tänk känslan att springa ut genom dörrarna på den där skolan och säga ingen mer Svenska med Monis. 3år, 3år är det kvar tills det att jag får ta studenten, för alla andra är det 2, men min anledning gör det så värt det.

Men helgen har spenderats med att servera på en studentskiva tillsammans med Linnea del Tullis min beste. Sen har jag mest umgåtts med Klarisen, tittat på pinsamma det gör ont i magen filmer, ätit jordgubbar + allt annat som inte är nyttigt. Har också tittat på mästarnas mästare med familjen, sicken festprisse man är. Allt för att slippa ta tag i den där sista historia uppgiften uäächhs.

Längtar tillbaka till sommaren 2011 med festivalminnen, stickor i fötterna, musik, fotbollsbränna, cykelturer i regnet, fotostunder, kvällsbad, gitarr och marrsshmelloowwws framför brasan på bryggan, försenade nattbussar som åker genom Leksand stad + åka förlångt och gå hem, allt annat sånt där skoj som har med sommaren att göra.

Minnen