Nu börjar det.

Jag har nog inte riktigt förstått hur snabbt tiden går, om 35 dagar säger jag bara.

Jag har börjat tänka lite över det här med utbytesår, egentligen måste du vara galen för att ge dig in på något sånt här, tänk dig 10 månader utan mamma och pappas kramar, småtjafsandet med systrarna, cykelturerna till mataffären, grannens "mys" katter. Om man tänker på allt man kommer att sakna/missa medan man är borta så tror jag att det är svårt att ge sig iväg.

Istället anser jag att man ska tänka på allt kul som kan hända medan man faktiskt är där, tänk på alla nya upplevelser man kan komma att få prova på. Kanske surfa, åka snowboard, äta najs glass, träffa nya människor, ha kiwifågel spaning.

Haha det här blev mer eller mindre ett peptalk till mig själv då jag börjar bli så fruktansvärt nervös! Under hela den här processen har jag varit positiv, bara längtat och längtat men nu när det verkligen börjar märkas att avresan närmar sig så undrar jag över vad fan jag gett mig in på? Har så många frågor, kommer värdfamiljen att acceptera mig för den underliga filur jag är? Finns det möjligheter för mig att träna fotboll där? Kommer jag att får nya vänner? Tänk om jag inte trivs, eller om jag blir hatad?  Även om jag verkligen vill åka så ligger dessa frågor konstant i mitt bakhuvud det gäller bara att tänka att allt kommer bli vad du gör det till. Skapa inte massor utav orealistiska förväntningar om hur din ideal värdfamlij ska vara, vart du ska bo och liknande. Låt istället slumpen avgöra, i det flesta fall så var det faktiskt din värdfamilj som valde dig, någonting måste antagligen lockat dem till att bestämma sig för att låta just dig komma in och bli en del utav deras familj.

Om allting ändå skulle bli knas och ingenting känns bra så går det alltid att byta familj, även om det kan vara krångligt. En sista utväg, men ändå skön att veta att den finns, är att du kan åka hem. (konstigt nog. hehe.)

35dagar sen blir det softlanding camp, känns tryggt att jag ändå har några andra svenskar med mig på resan